och hade jag känt mig mindre underlägsen honom och varit säkrare på att vara honom till nöjes, så hade ingenting felats i min lycka.
Mången plan uppgjordes i dessa sommardagar, som lekte glatt för mitt romantiska sinne, Bland dessa var en fotresa i det sköna landet väster om Sverge, en av min Ernsts älsklingstankar. Hans mor — efter vilken lilla Petrea bär sitt något kuriösa namn — var en norska, och hennes för honom kära minne tyckes ha vävt sig samman med de fjäll och dalar, som hennes berättelse framställt för honom likt en underskön sagovärld. Dessa minnen äro en romantisk nejd i Ernsts själ; han går dit, när han vill vederkvicka sig och uppliva sin framtid. »Nästa år skola vi resa!» utropade Ernst i dessa dagar, och vi utkastade tillsammans på kartan våra vandringar, och jag hade redan tänkt ut den dräkt, i vilken jag skulle bliva hans reskamrat och besöka det »havomkrandste Norge», Ack, andra resor kommo snart för mig!
Det var även under detta år, som min förstfödde såg ljuset, min sköna gosse, som så upptog min kärlek och mina tankar, att Ernst blev nästan svartsjuk däröver. Så långt, Cecilia, hade allt gått i ordningen av de romaner, varmed vi i unga år födde själ och hjärta. Men andra tider kommo. Först den stora förändringen i mina föräldrars förmögenhet, som så mycket inverkade på vår levnadsställning, så för mig de många barnen, besvär oändligt, bekymmer, sjukdom! När lilla Gabrielle föddes, var jag mycket nära döden; det är min fasta tro, att utan Ernsts omsorg, hade jag gått bort ifrån mina många små. Under det
