öppnat mina ögon, och nu — Henrik! har du ännu vänskap att skänka mig! Min har du, och det för alltid!»
»O! detta är en skön stuud!» sade Henrik med svallande känslor. »I hela mitt liv har jag längtat efter den, och nu först blir den mig given, nu då… dock gudskelov även nu för den!»
»Men varför», sade Stjernhök ivrigt, »tala så bestämt om din död? Jag vill hoppas och tror ännu, att ditt tillstånd icke är så farligt. Låt mig för dig rådfråga skickliga utrikes läkare. Eller bättre! Res med mig för att sätta dig under K:s vård! Han är namnkunnig för behandlandet av hjärtats sjukdomar. Låt mig föra dig till honom. Säkert kan och skall du bliva frisk!»
Henrik skakade vemodigt på huvudet. »Där ligger hans bok!» sade han, pekande på en öppnad bok i fönstret. »Genom den vet jag allt om mitt tillstånd. Ser du, Nils Gabriel!» fortfor han med ett skönt leende, i det han slog sin arm om vännens skuldra och med den andra visade mot himmeln, i det han såg på honom med de stora, nu förstorade ögonen (ty mot döden bli öronen större och klarare), »ser du! Där vandrar din stjärna! Den gå pp! Dig förestår säkert en ljus bana! Men när den bestrålar din ära, skall den se ned på min grav — jag har intet tvivel mer därpå, och för en tid sedan var denna tanke mig bitter — nu icke mer! När tanken trycker mig, att jag så oändligen litet hunnit uträtta på jorden, skall jag trösta mig vid den, att du skall göra dess mer, och här, eller i en annan värld, skall jag glädja mig åt din verksamhet, din lycka!»
