Stjernhök svarade ej. Stora tårar rullade utför hans kinder och han tryckte Henrik varmt till sitt bröst. Lagmannens inträde gjorde att samtalet fick en annan vändning. Stjernhök ledde det snart på Henriks sista arbete; han talade därom, i det han förnämligast vände sig till lagmannen, med en verklig kännares förmåga och med ett så fullt och hjärtligt bifall, att det lika mycket överraskade som förtjuste Henrik.
Det är en mycket stor njutning att höra sig berömd; och väl berömd, av en person, som man högt värderar, helst när denna vanligen är sparsam på lov. Henrik erfor nu denna känsla i fullt mått, och till njutningen av beröm från Stjernhök sällade sig den kanske ännu större — att se sig förstådd av honom på ett sätt, som gjorde Henrik klarare för sig själv. I denna stund tyckte han sig först rätt klart fatta sin uppgift i livet, vad han ville och vad han kunde. Livets källa porlade mäktigt upp inom hans bröst. »Du gör mig frisk, Nils Gabriel!» utropade han, »du ger mig liv på nytt! O! jag vill bli frisk för att åter leva, arbeta bättre, klarare än förr. Jag har ju ännu ingenting gjort! Men nu, nu kunde jag… Jag känner mig få nytt liv, jag har aldrig mått så bra! Säkert blir jag nu frisk eller ock — har det bästa vinet blivit gömt åt mig till sist!»
Aftonen skred fram ljuv och glad inom familjekretsen. Himmelns saliga änglar äro icke skönare och gladare än Henrik var. Han skämtade med sin mor, sina systrar, med Stjernhök själv på det behagligaste och var en av de muntraste gästerna vid den citronsufflé, som Louise serverade vid aftonmåltiden, vilken
