denna natt. Fadern och döttrarna gingo, men när man sökte övertala modern, vinkade hon blott med handen, med ett så smärtfullt leende, att man däri tydligen läste ordet: »Det är icke värt att tala därom!» — »Jag får ju bliva hos dig, Henrik?» sade hon bedjande. Han log, tog hennes hand och lade den på sitt bröst; i detsamma slöto sig hans ögon, och en stilla, vilande slummer smög sig över honom. Assessorn satt tyst och såg på de båda, men snart måste han övergiva dem, ty ett angeläget sjukbud kom, som tvingade honom att begiva sig bort. Men under nattens lopp skulle han återkomma. Assessor Munter kallades i staden »nattdoktorn», ty ingen fanns där utom han, för vilken natten tyckles vara detsamma som dagen, när fråga var om att hans hjälp behövdes.
Modern andades djupt, när hon såg sig allena med sin son. Hon sammanknäppte sina händer och böjde sitt ansikte mot himmeln med ett uttryck, som icke liknade det, som man sett där under föregående dagar. Det var icke mera den oroliga, nästan knotande ångesten; det var en smärtfull, men djup, fullkomlig, ja nästan kärleksfull resignation. Sedan lutade hon sig över sonen och talade sakta så, ur sitt älskande hjärtas djup:
»Gå, min söta gosse, gå! Jag vill icke mer hålla dig kvar, ty det gör dig ont. Må befriaren komma! Din mor skall ej mer strida med honom för att hålla dig kvar. Må han komma, som en vänlig ängel, och göra slut på dina plågor, och jag — vill då vara nöjd! Gå då, min förstfödde, mitt sommarbarn, gå! Och om aldrig någon sommar mer skulle komma för din mor,
