så — gå ändå! på det du må få ro! Gjorde jag din vagga ljuv, mitt barn, icke skall jag göra din dödsbädd bitter med min klagan. Välsignad vare du, och den välsignad, som gav mig dig, och som nu tar dig till sig, i ett bättre hem. En gång, min son, skall ock jag komma hem till dig. Gå då förut, mitt barn! — du är trött, så trött — denna sista vandring var dig svår — nu skall du vila. Kom då, befriare god, kom, du kära död, och vidrör hans hjärta, men lätt! lätt! Må han ej plågas, må han ej lida mer — aldrig gjorde han sina föräldrar sorg!»
I detta ögonblick slog Henrik upp sina ögon och fäste dem stilla och klart på modern.
»Gudskelov! Jag känner inga plågor mer!» sade han.
»Gud vare tack och lov, mitt barn!» sade hon. Mor och son sågo med djup och glad kärlek på varandra; de förstodo nu varandra fullt.
»När jag är borta», sade han, med matt, avbruten röst, »så — säg det varsamt åt Gabrielle! Hon är så ömsint, och — hon är icke stark. — Säg henne det ej på en dag, då — det är kallt och kulet — men — en dag — när solen skiner varmt — och allt är ljust och vänligt, då — då säg henne — att jag gått bort. Och hälsa henne, och — säg henne från mig att — det icke är svårt att — dö! — Att det finnes en sol bortom» — ― ― han tystnade, men med ett vänligt leende på läpparna, och hans ögon tillslötos såsom av mattighet. Sedan sade han sakta: »Sjung något för mig, min mor. Jag skall då somna lugnare. Det klappar! Jag kommer!»
Dessa ord voro begynnelsen av en sång, som Hen-
