Under sin oroliga slummer väcktes lagman Frank av en sång, vars toner syntes honom nästan överjordiska. Det varade en stund, innan han kunde övertyga sig om, att rösten han hörde verkligen var hans makas. Dä hastade han med en obeskrivlig ångest in i sjukrummet. Han kom in under det Elise sjöng den sista versen, och vid den syn, som mötte honom, utropade han: »Min Gud!» och slog ihop sina händer.
Sången tystnade. Ett förfärligt medvetande trängde likt ett svärd igenom moderns hjärta. Hon såg framför sig sin sons lik och med ett svagt, fasansfullt rop sjönk hon liksom död ned vid dödsbädden.
Elise till Cecilia.
När jag sist skrev till dig, min Cecilia, var det vinter. Vinter, sträng, isande vinter låg även över mitt bröst; min levnads glädje lades i svepning, och det förekom mig, att ingen vår mer skulle komma, intet liv vara mer, och att jag aldrig mer skulle få hjärta att skriva ett glatt, ett hoppfullt ord, Och nu — nu är det vår! Lärkan sjunger åter uppståndelsesången för jorden; majsolen tränger med värmande strålar in i mitt rum och — gräset grönskar redan på min förstföddes, min älsklings grav. Och jag… Herre, som slår, Herre, som helar, dig vill jag prisa! Ty all sorg du sänder blir god, när den tages emot i tålamod. Och döljer du dig än en stund — som det synes för våra svaga blickar — så uppenbarar du dig snart, än mera god, än
