mera härlig än förut. »En liten tid» och vi se dig icke, och »åter en liten tid» och vi se dig åter, och vårt hjärta glädjes och dricker kraft och njulning ur bägaren, som du, Allgode, evigt fyller. Ja, allt i livet blir gott, blott livet leves i Gud.
Men i denna mörka vinterstund, då var det ofta mörkt och upproriskt inom mig. Ack, Cecilia! Jag ville ej att han skulle dö. Han var min enda son, mitt förstfödda barn. Vid hans födelse hade jag mest lidit, vid hans vagga mest sjungit, vid hans språng hade mitt hjärta först och högst sprungit av modersfröjd. Han var mitt sommarbarn, född i naturens och mitt livs, min krafts midsommarstund; och sedan — han var så livfull, så skön och god! Nej, jag ville icke att han skulle dö, ej att min sköna son skulle läggas ned i svarta mullen! Men när det kom närmare och närmare, när jag såg att det måste bli så — då var det mörkt inom mig. Men den sista natten — o, det var en underlig natt — då blev jag annorlunda. Vet du väl, Cecilia, att jag har sjungit vid min förstföddes dödssäng glatt, ju triumferande! Nu begriper jag det ej. Men denna natt — han hade mycket lidit under föregående dygn, och hans plågor hade försonat mig med hans död. De avtogo även när döden närmades, han bad mig, som förr i barnaåren, söva honom med sång. Och jag sjöng, jag kunde sjunga. Han njöt av sången, och den fick alltmera kraft. Med ett himmelskt leende sade han, i det himmelska syner tycktes skymta för hans blickar: »Ack! det är gudomligt.» Och jag sjöng allt bättre och klarare. Jag såg hans ögon förvandlas och hans andedräkt stanna och visste, att det var skilsmässans stund
