mig, han läste, men orden, ehuru uttalade av hans manliga, fasta röst, gingo i denna stund liksom förbi mitt inre sinne. Jag förstod ingenting, och det var mörkt och tomt inom mig. I denna stund knackades sakta på dörren. Något förundrad ropade Ernst; »Kom in!» och dörren öppnades av Eva. Hon var mycket blek och syntes upprörd, men tillika fast och besluten. Hon nalkades sakta, lade sig på knä emellan oss och tog våra händer emellan sina. Jag ville resa upp henne, men Ernst avhöll mig och sade milt, ehuru allvarsamt: »Låt henne vara!»
»Min far, min mor!» sade nu Eva med darrande röst, »jag har gjort er oro! Jag har icke skickat mig rätt — — — förlåt mig! Jag har bedrövat er — jag skall icke göra det mer: ack, jag vill icke lägga ännu en sten på er börda. Sen här huru olydig jag varit! Denna ring, dessa brev har jag emot er vilja, emot mitt löfte emottagit av major R***. Nu vill jag sända dem åter. Sen här! Läsen vad jag skrivit till honom! Vår förbindelse är för alltid bruten. Förlåten att jag tagit denna stund för att sysselsätta er med mig, men jag fruktade min egen svaghet, när denna stunds kraft skulle gå över. O, mina föräldrar! Jag känner det, jag vet det, han är icke värdig att bliva er son!»
Tårar sköljde över hennes ansikte, som hon lutade ned i sin fars knä. Aldrig hade hon varit så vacker, så intagande. Ernst var mycket rörd. Han lade sina händer liksom välsignande på hennes huvud, i det han uppreste det och sade:
»När du föddes, var du länge såsom död — det var i mina armar, som du först öppnade dina ögon för da-
