gen — då tackade jag Gud. Men högre tackar jag Honom för dig i denna stund, då jag ser i dag vår ålderdoms fröjd och välsignelse, då du förmår bekämpa ditt eget hjärta för att göra vad som är rätt. Gud välsigne, Gud löne dig!»
Hur dagarna gå! Vid en stör sorg tyckes det oss ait tiden stannar, allt tyckes stå stilla, eller välva långsamt, plågsamt om, i mörka kretsar. Men det är icke så. Timmarna, dagarna gå i oavlöslig kedja; som vågorna på havet stiga de och sjunka, den ena i den andra, och föra med sig vår levnads farkost bort — bort från glädjeöar, det är sant, men även bort från sorgeskär.
Vi ha planterat granar och popplar kring graven; ofta prydes den av friska blommor. Ingen dyster sorg dröjer vid den vänliga ynglingens grav. Henriks systrar sakna honom djupt, men stilla — Gabrielle kanske mest av alla. Om dagen synes det icke. Då är hon för det mesta glättig som förr; en liten sång, ett glatt skämt, en liten prydnad i hemmet kommer som förr att förfriska hennes föräldrars sinnen. Men om aftnarna, då var och en vilar i sin säng, då hör man henne gråta, ofta så smärtsamt — det är en kärleksdagg på broderns grav, men var morgon är ögat, som fällde den, åter klart och leende.
Vid första underrättelsen om vår förlust hastade Jacobi till oss. All för Ernst och mig i denna stund tryckande omsorg tog han ifrån oss och var för oss som den ömmaste son. Tyvärr måste han åter snart lämna oss, men anledningen därtill är en glädjande. Jacobi är på väg att bli utnämnd till pastor i T…; och
