denna befordran, som sätter honom i stånd till att snart gifta sig och skänker honom, jämte en hederlig bärgning, en verkningskrets, kär för hans hjärta och passande för hans gåvor, gör honom obeskrivligt lycklig.
Jag har mycket gråtit, under det jag skrivit detta, men mitt hjärta har frid. Det är sent nu, och jag skall smyga mig till min Ernst, och känner, att jag skall sova lugnt vid hans sida. God natt, min Cecilia!
Nya motgångar.
Det var eftermiddag. Systrarna arbetade ivrigt på Louises brudtäcke, ty vid maj månads slut skulle Louise stå brud; så var det fastställt i familjekonseljen. Täcket var av grönt sidentyg och en bred eklövsranka utgjorde bården. Många och stora bekymmer och rådplägningar hade mönstret till den förorsakat, men också nu, vilken fröjd, vilken fortfarande beundran över det smakfulla, det »distingerade», det obeskrivligt lyckade arbetet — särdeles betraktat »från sidan!»
Nålarnas flitiga upp- och nedstickning ackompanjerar systrarnas glättiga samtal. Det rustas med pastoratet; det rustas med skolor, med filbunkar och ost. Hemmet inrättas, måltider och matordning m. m.; mycket skall Louise ställa efter föräldrahemmets mönster, litet också på annat vis. »Man måste följa med sin tid.» Mycken gästfrihet skall finnas i pastorshemmet — det är Jacobis glädje — någon av sin familj
