för stolt därtill. Under en lång rad av år har han sett sig gäckad i sina rättvisa förhoppningar, och år efter år blev tillståndet inom hans hem sorgligare. Sjukdom hade försvagat min arbetskraft, och på hans hälsa gnagde fruktan att icke kunna göra rätt för sig, att icke kunna betala sina skulder — och åsynen av hans nio oförsörjda barn! Jag vet att jag skulle djupt röra ert hjärta, om jag målade för er tavlan av denna med nöden kämpande familj — men mina tårar skulle utplåna min skrift. Må Jacobi skildra den; han har sett, han har förstått den. Ty denna tavla, som jag hittills sökt dölja för allas blickar — detta bleka familjeelände — för honom blottade jag den, ja, ty jag var förtvivlad. Min man var på förslag till stora T. pastorat. Han hade tredubbelt större lagliga meriter än Jacobi, var dessutom känd och älskad av församlingen, och alla röstägande av allmogen yttrade öppet sin avsikt att välja honom. Men tvenne stora godsägare skulle avgöra frågan. Grevarna D*** och brukspatron B. kunde, när de höllo ihop, ensamma tillsätta pastor i stora T. Även de gåvo till känna sin aktning för min man och att de gärna skulle i valet av honom förena sig med den övriga församlingen. För första gången på många år vågade vi se upp mot en ljusare framtid. Då fingo vi höra, att en mäktig gynnare av herr Jacobi använde sig i denna sak för honom, och snart därpå blev den avgjord. De två stora godsägarna lovade giva sina röster till Jacobi, och vår beläghet blev mera hopplös än någonsin.
Valdagen var nära. Jag vågade icke tala med min strängt grannlaga man om det förslag, som välvde
