inom mig. Men jag hade mycket hört talas om Jacobis förträffliga karaktär; jag var en förtvivlad maka och mor — jag uppsökte Jacobi. Jag talade till honom ur mitt hjärtas djup, talade till hans rättskänsla, hans heder, visade honom hur vår sak stod innan han lät den falla genom medel, som icke kunde kallas ädla. Jag fruktar, att mina ord voro bittra. Desto änglalikare av Jacobi att höra dem så lugnat. Jag skildrade för honom vår närvarande belägenhet, sade honom huru han kunde frälsa oss ur eländet och — — — bönföll hos honom att göra det.
Min anmodan var nästan orimlig, och i begynnelsen tycktes även Jacobi anse den så. Men han lyssnade till mig, han lät sig föras till sin forna lärares hem, såg den tärande sorgen målad i hans bleka, förfallna ansikte, såg att jag ingenting överdrivit — han grät, tryckte min hand med ett hugsvalande ord och lämnade oss hastigt.
Valdagen kom. Jacobi avsade sig alla anspråk. Min man fick stora T. pastorat. Gode Gud! Hur det ljöd i våra öron, i våra hjärtan! Länge kunde vi icke tro det. Efter femton års svikna förhoppningar vågade vi knappt tro på en sådan lycka. Jag längtade få omfamna min välgörares knän, men han var redan långt ifrån oss. Några vänliga rader från honom kommo, kom försonade min man med sin lycka och Jacobis försakelse och rågade måttet på hans ädla uppförande. Jag har ej en gång fått tacka honom, men ni, hans älskvärda fästmö, som snart skall se, törhända redan återsett honom, o säg honom, säg…»
Vi förbigå de utgjutelser, som slutade brevet; de
