derad av min mans vän, den förträfflige biskop B. Och likväl låta hans bedrifter vid akademien ingalunda rekommenderande. Genom godtrogenhet och lättsinne har han hastigt gjort av med ett litet vackert arv efter tre gamla tanter, som uppfostrat och skämt bort honom, och överhuvud har han visat ett ostadigt uppförande. Biskop B. överskyler icke detta, men säger sig mycket hålla av den unge mannen, berömmer hans hjärta, hans förträffliga gåvor som lärare och ber oss varmt att upptaga honom med föräldraömhet i vårt hus. Få nu se, hur han gör sig förtjänt av ett så hjärtligt intresse. Jag tillstår, att min moderliga ömhet för honom ännu fullkomligt slumrar.
Denna gäst skrämmer mig ändå nästan mindre än ett besök, som inom kort hotar mig. Du har hört talas om överstinnan S., den vackra Emilie, min mans »gamla flamma», som jag kallar henne i liten hämndlust över all den oro, som hennes förträffligheter — vilka äro så motsatta mina — förorsakat mig. Hon har nu i flera år varit änka, vistats länge på utrikes orter och är nu på återvägen till sitt fädernesland och vill besöka oss.
Klockan slår tio. Förrän mot tolv kommer icke Ernst hem. Jag lämnar dig nu Cecilia, för… skall jag säga dig min hemlighet? Du vet, att ett av mina största nöjen varit läsningen av en god roman; men detta nöje har jag fått lov att nu alldeles försaka, ty när jag en gång fått en intressant roman i handen, har jag gruvligt svårt att släppa den, förrän jag uppnått dess sista sida; men det bär sig icke för mig; och när fru Staels Corinna, två middagar, en stortvätt och
