kommo synbarligen ur ett varmt, ädelt, i sin sällhet och tacksamhet överfullt hjärta. Synålarna föllo ur sömmerskornas händer, under det modern, på Louises bön, läste högt detta brev, och förvåning, deltagande och ett slags beundrande nöje lästes i deras blickar. Sedan sågo alla stumma och tårögda på varandra. Gabrielle var den första som bröt tystnaden.
»Så få vi ännu litet längre behålla vår Louise!» sade hon glatt, i det hon omfamnade henne, Alla instämde hjärtligt. »Men», sade Leonore suckande, »det var ändå litet skada på vårt bröllop och vårt pastorat. Vi hade det allt så väl i ordning!» Louise fällde några stilla tårar, men tydligen icke blott av felslagen väntan. Senare på aftonen talade modern ensam med henne och sökte erfara, huru hon kände denna motgång.
Med sin vanliga uppriktighet svarade Louise, att den först kostat mycket på henne. »Jag hade nu, fortfor hon, »så fäst mina tankar vid den nära föreningen med Jacobi — jag såg i min nya belägenhet så mycket, som kunde bli gott och glädjande för oss alla. Men, fast detta allt nu är omintetgjort — och kanske för alltid — vet jag inte rätt om jag önskar det annorlunda. Jacobi har handlat rätt, så ädelt rätt; jag känner att jag nu värderar och älskar honom högre än någonsin.»
Lagmannen hade svårt denna afton att icke vara litet gladare än vanligt. Obeskrivligt hjärtlig var han mot sin äldsta dotter, var förtjust över det sätt, på vilket hon tog sin motgång, och tyckte henne »växa» betydligt.
Dagen därpå fortsattes helt lugnt täckstickningen, under det Gabrielle läste högt vid den stora bågen, och »Erik Menveds barndom» flyttade med vederkvickande
