nya företag ingenting hade att räkna på, utom sin egen arbetsförmåga, var denna plötsliga bosättning något liknande en av dessa romaner med »diner de mon coeur et souper de mon âme», som i vår tid anses av så oändligt dålig smak. Likafullt var det med fasthet och glad frimodighet, som Jacobi förelade föräldrarnas sin redan färdiga och genomtänkta plan och bad om deras samtycke att med första få kalla Louise sin maka. Elise drog efter andan; lagmannen gjorde några invändningar, men för dessa hade Jacobi lika förnuftiga som väl utlagda vederläggningar.
De gjorde allvarsamma invändningar i avseende på tiden för bröllopet. Det enda som föräldrarna kunde giva sin dotter var en någorlunda hederlig utstyrsel, och den kunde omöjligt komma så hastigt i ordning. Louise gick på moderns sida, och Jacobi såg sig, ehuru knotande, nödgad att samtycka, att det skulle bli vid den förut fastställda bröllopsdagen, nämligen pingstdagen, som detta år inträffade i slutet av maj.
En dag berättade Jacobi för modern och Louise förloppet av sin audiens hos excellensen O*** på P***rup, och berättelsen lydde sålunda:
När jag kom upp i salen, kom just biskop N*** baklänges ur hans excellens’ rum, under djupa bugningar. Där inne hördes en kraftig röst uttala artiga och skämtsamma ord, och snart därpå syntes hans excellens själv, med fötterna i ullsockor, följande biskopen ut. Håret, grått och kortklippt, stod rakt upp över den breda, präktiga lejonpannan; den höga gestalten, nu insvept
