klart jag kunde, de skäl, som tvungit mig alt försaka den lycka, hans godhet skaffat mig. Jag slutade med att säga, att det enda, som tröstade mig vid min förlust och vid faran att misshaga min välgörare, var känslan att ha följt min plikt och mitt samvete, var övertygelsen om att ha handlat rätt.
»Som en tok har ni handlat!» inföll hans excellens häftigt, »som ett riktigt dårhushjon har ni burit er åt! Sådant, herre, kan duga i romaner, men i verkliga livet duger det blott att göra tiggare av sig och de sina! Och ni har oförlåtligt komprometterat mig! För tusan! Alla de där sakerna och sentimangerna kunde ni ha besinnat, innan ni kom och anhöll om min bemedling i saken! Kan jag känna alla sökande ned fattigdom och meriter och nio barn? För er skull har jag i denna sak skrivit brev, givit middagar, hållit vackra tal, sagt komplimanger, andra demarcher att förtiga. Jag skaffar er pastoratet, ett av de bästa i hela stiftet, och så ger ni bort det, som vore det en… det är verkligen för starkt! Kom bara aldrig mer och blanda mig i era affärer, det säger jag er! Jag befattar mig hädanefter aldrig mer med dem! Bed mig aldrig mer om någonting!»
Jag var sårad, men ändå mer bedrövad än sårad, och sade: »Det enda jag ännu vill bedja om, och skall fortfara att bedja om, tills jag får det, är — ers excellens’ förlåtelse! Ty mitt fel har verkligen varit stort i denna sak, men sedan jag insett det, hade jag intet annat att göra än att rätta det, såvitt jag kunde, och sedan bära dess följder — ehuru bittra jag i denna stund känner dem! Aldrig mer skall ers excellens’ god-
