sjutton småbestyr höllo på att stranda och min husliga frid att lida skeppsbrott, så tog jag beslutet att övergiva all romanläsning, åtminstone tills vidare. Men så stort är mitt behov av litterär vederkvickelse av den sorten, att, sedan jag ej mer läser romaner, har jag begynt själv — skriva en. Denna sysselsättning muntrar och stärker mig, och när jag, i följd av trötthet eller ledsnad, om aftnarna får min nervösa tandvärk, så är det intet, som förströr den, som arbetet med min lilla roman. Just i afton plågar den mig mer än vanligt och jag vill använda mitt oskyldiga opiat. Ernst skall dock ej finna mig uppe när han kommer; jag har lovat honom det. God natt, söta Cecilia! —
Vi vilja här smyga in en lätt teckning av brevskrivarinnan, av modern till Henrik, Louise, Eva, Leonore, Petrea och Gabrielle.
Vacker var hon ej, men naturen hade givit henne en ädel växt, som ännu var fin och smärt, lik en ung flickas. Ansiktets drag voro oregelbundna, men munnen var frisk och behaglig, läpparna av en vacker ljusröd färg, hyn vit och de ljusblå ögonen milda och vänliga. Hennes rörelser hade mycket behag, hon hade vackra händer — vilket är vackert hos ett fruntimmer — och gjorde ingen exposition av dem, vilket förskönar dem ännu mer. Hon klädde sig med smak, nästan alltid i ljusa färger, vilket, jämte den lätta doft av rosor, som hon älskade och som alltid åtföljde henne, gav hennes väsen något mycket milt och för sinnena välgörande. Allt som rörde barnen, rörde hennes hjärta nära; i hemmet vidmakthöll hon ord-
