Men jag lovade i mitt hjärta att en dag försona de båda rivalerna. Ser du — mitt manuskript — du hade den godheten att kalla det ’smörja’ — det sände jag till en mycket upplyst man, en professor, en man av utmärkt smak och omdöme, vilket även synes därav, att han fattade smak för ’smörjan’ och — vad tycker du? — betalade en liten trevlig summa för att få behålla det och föra det ut i världen. Se icke allvarsam ut, Ernst! Aldrig har jag tagit i gåspennan för att göra romaner sedan: min egen roman har givit mig nog att sköta, och aldrig mer kunde jag ens önska göra hågot, som du ej gärna såg. Du har trängt ut alla rivaler, begriper du! Men denna första beslöt jag att göra till ett medel för den norska resan. Den lilla summan av tvåhundra rdr banko, som den förskaffade mig, satte jag till detta ändamål in i sparbanken, och under loppet av femton år har den så förkovrat sig, att den nu bör kunna fullt uppfylla sitt ändamål. Och om någonsin stunden är att använda den, så är den för handen nu. För mig har reslusten förgått. Jag önskar nu blott lugn. Men du och —»
»Och du tror, att jag skulle vilja taga dessa dina —»
»O Ernst! Hur skall du kunna låta bli det, när du får höra all den glädje, som tanken därpå skänkt mig? Dessa pengar, som år från år samlades för att en gång bereda dig ett stort nöje, de ha varit mig som en skatt av förborgad glädje, som mången gång styrkt och upplivat min själ. När någon gång det kommit ett litet moln emellan oss, när jag varit svag och retlig, eller när du varit litet för sträng emot mig, då har tanken på denna skatt ljuvligen hugsvalat min själ och
