nast antaga den, men blott för sommaren, under vilken tid hon, jämte Leonore, skulle bereda sig att till hösten öppna den uppfostringsanstalt, som de länge berett sig till, och som skulle bereda dem själva en nyttig och självständig existens. Eva bad om sin fars samtycke till detta förslag. »Leonore och jag», fortfor Eva, »ha mycket talat om detta i dag på morgonen; vi tro oss om att kunna utföra det, med de råd och den hjälp, som vi hoppas på. Ack, min far! Jag har blivit helt rädd för min egen svaghet. Jag måste skyndsamt taga yttre medel till hjälp för att bekämpa den. Jag vill bli verksam, jag vill arbeta och under arbetet glömma det förflutna, glömma mig själv och blott leva för att glädja dem, som hålla av mig och som jag gjort så mycken oro, så många bekymmer!»
Mycket rörd tryckte fadern dottern i sina armar, i det han sade: »Mitt barn! Mitt kära barn! Du har rätt och gör rätt. Du skall få det, som du önskar, och vad i min förmåga står skall ske, för att befordra er plan. Bra mycket uppfostringsanstalter, som komma att utgå från vårt hus! Men det skadar icke; det finnes inga nyttigare anstalter på jorden. En enda reservation gör jag vid ditt och Leonores beslut. Hösten och vintern mån I ägna till ert institut, men sommaren — den måsten I skänka åt er far, och fru B. må ta lärarinna var hon kan få, men icke i mitt hus. Jag har ej råd att nu släppa till någon sådan!»
»Ack, min far, var sysslolös stund är mig en börda!…»
»Vi skola bära den bördan tillsammans, mitt barn, Leonora, jag och du, på vår vandring väster ut. Om ett
