och berätta för mig stackare, som vår Herre slagit med värk och vånda — seså då, marsch, pannkaka!»
Rådmannen sprang, s'ta syster Suur sprang, m:lle Annette sprang, vi springa också, min läsare, för att se stiga ur den präktiga resvagnen en högväxt, något till åren kommen herre, samt en elvaårig gosse med en späd kroppsbildning och ädelt utseende. Det var excellensen O*** och hans yngsta son.
De stego av vid huset, där Frankska familjen bodde, och gingo dit upp. Excellensen steg in i salen utan att låta anmäla sig och presenterade sig själv för Elise, som, ehuru överraskad, log med sitt vanliga otvungna behag emot det oväntade främmandet, beklagade sin mans frånvaro och tänkte inom sig, att Jacobis beskrivningar på excellensen O***s personlighet icke voro på minsta vis överdrivna. Hans excellens var nu vid det mest lysande lynne, fick en plötslig uppenbarelse om att han och Elise voro kusiner, kallade henne hela tiden »min kusin», sade henne vackra ord om hennes familj, om vilken han hört mycket talas, särdeles av en viss ung man, på vilken han satte högt värde. Excellensen sade vidare, att ehuru mycket det fägnade honom att nu äntligen fått göra »sin kusins» personliga bekantskap, erkände han, att hans besök denna gång i synnerhet gällde besagda man, och han frågade efter Jacobi.
Jacobi eftersändes och kom hastigt, icke utan synbar rörelse målad i sitt ansikte. Execellensen O*** gick emot honom, räckte honom livligt handen, sägande: »Jag är glad att få se er! Min förbannade podager är ännu icke alldeles borta, men jag kunde icke resa så
