nära staden, utan att taga en liten omväg genom den, för att önska er lycka till er förestående högtidsdag, och även nämna för er en sak — — — men ni måste presentera mig för er fästmö!»
Jacobi gjorde det med glänsande ögon. Excellensen tog Louises hand, i det han sade: »Jag lyckönskar er att få till man en av de bästa och hederligaste människor jag känner! Det är mig rätt kärt att personligen få säga detta till Jacobis fästmö!» Med vänligt genomträngande blick fäste han härvid sina ögon på henne och kysste hennes hand. Louise rodnade djupt och såg mera nöjd ut, än som väl rimmade sig med hennes föresats att »alls icke bry sig om hans excellens».
Även på de andra av husets döttrar, som voro tillstädes, fäste han sina starka ögon med en blick, som tycktes mera avse själen än kroppen. Med synbart välbehag vilade de på den vackert rodnande Gabrielle, i det han långsamt sade: »Jag har också haft en dotter, en enda — men hon togs ifrån mig!» Här tycktes en vemodig känsla fatta honom, men han skakade den hastigt av, steg upp, gick till Jacobi, som han tilltalade med hög och vänlig röst.
»Min bästa Jacobi, ni sade mig sist, då vi råkades, att ni ämnade i Stockholm inrätta en läroanstalt för gossar. Det fägnar mig, ty jag har bevittnat, att er förmåga som ungdomens lärare och ledare är av intet vanligt slag. Jag önskar få anmäla hos er en elev — min lilla gosse! Ni skulle visa mig en verklig tjänst, om ni efter två månader kunde emottaga honom, ty vid denna tid måste jag företaga en utrikes resa, som torde räcka länge, och jag vill då veta min gosse vara i goda