digt riktade på postiljon, som hon lade ut med en högst viktig och allvarlig min. Lagmannen och Elise sågo leende på varandra och räckte varandra handen. Sinnesstämningen var för övrigt alldeles rosenfärgad denna afton inom familjen. Brev från Petrea hade innerligen tillfredsställt hennes vänner, och i familjens krets satt Eva med återvändande, fast bleka rosor på kinderna. Lagmannen satt emellan Eva och Leonore, och utstakade på kartan planen för sommarens resa. Tistedalen, Ringeriget, Telemarken skulle besökas och vägen tagas över Trondhjem mot Norlandet, där man skulle hälsa midnattssolen.
Gabrielle såg om sina blommor och vattnade myrtenträdet, av vilket hon morgonen därpå skulle bryta kvistar för att fläta Louises krans och krona. Jacobi satt bredvid modern och tycktes ha så mycket att säga henne, man hörde ej vad, men ofta förde han hennes hand till sina läppar, och det såg ut som om han tackade henne för sin levnads lycka. Han såg mild och lycklig ut. Man hade redan ordnat allt för morgondagen, så att man kunde tillbringa denna afton i lugn.
Vigseln skulle ske i kyrkan, enligt Jacobis önskan, och man skulle därefter äta middag »en famille». Men på afton skulle ett stort sällskap samlas, i en därtill särskilt tagen lokal. Den S:ska salongen med tillhörunde trädgård var till detta ändamål upplåten åt familjen. Detta var lagmannens tillställning, som önskade att för sista gången troligen på många år samla kring sin dotter hennes många bekanta och vänner, kom även voro familjens, och med detsamma visa dessa en välkommen artighet. Han själv, med hjälp av Leo-
