för alla hem, men vad som enkom tillhör det goda och lyckliga hemmet är, att samma röster, som ropade: »ut, ut!» sedan ännu livligare ropa: »in, in!» Så förhöll det sig i Frankska hemmet.
Den period, i vilken vi nu vilja kasta en blick dit in, förer oss några år framom den, då vi sågo fadern och döttrarna på Dovrefjäll, och visar oss vår Petrea, nyligen återkommen till hemmet, efter en längre tids utflykt därifrån.
Modern, Petrea och Gabrielle äro inbegripna i ett samtal, som tyckes livligt intressera alla tre, och moderns milda röst höres säga:
»Du är fri, mitt goda barn, att besluta över dig; du vet det väl. Men som du beskriver herr M…sköld, och med den känsla, eller rättare brist på känsla, du har för honom, kan jag aldrig tro att du blir lycklig med honom, och jag kan ej råda till detta giftermål. Se här litet krakmandel, min söta flicka! Vi glömma icke så snart bort dina små tycken. Jag ställer korgen här framför dig.»
»Och grevinnan Solenstråle», sade skälmaktigt den livliga Gabrielle, »har själv talat för sin herr nevö och tillbjudit dig sitt hus! Mycket artigt och väl gjort av henne! Och du, Petrea, har ingen lust mer på denna uppkomst?!»
»Ack nej, Gabrielle!» svarade Petrea, »denna barnsliga håg är längesedan förbi. Det är ett annat slags uppkomst, till vilken jag längtar.»
»Och den heter?» frågade Gabrielle med en stråle i sina vackra ögon, som visade, att hon nog visste vad hon dock nu ville höra med ord uttalat.
