dölja för mig, ej en gång hur gammal du blir. Här nu, till straff för din elaka avsikt.»
»Ack! Walter Scotts romaner! Och en praktupplaga! Tack! Tack du goda, bästa Ernst! Men du är mig en vacker lagstiftare, du! Du befordrar vad du fördömer.»
»Lova mig blott, att icke tillbringa nätterna med att skriva eller läsa romaner! Kom ihåg för hur många din hälsa är dyrbar!»
Makarna följdes åt i barnens rum, där den gamla trogna finskan, Brigitta, låg vaktande dem, som drakan sina skatter. Barnen sovo som — barn. Lagmannen strök sin hand över gossens sköna, lockiga huvud, men var liten flicka fick en kyss på den rosiga kinden. Förädrarna gingo därefter åter in till sig. Elise gick till sängs; hennes man satte sig till skrivbordet och så, att han med detsamma skyddade henne för ljusskenet. Hans pennas sakta raspande liksom viskade henne till sömns. När klockan slog två, vaknade hon; han skrev ännu. Få människor behövde och unnade sig så liten vila som Ernst Frank.
Kandidaten.
Det var skymning. Barnen lekte »låna eld» i salen och svärmade omkring i vinklar och vrår, då plötsligt en reskärras stannande framför porten verkade på den ystra flocken som en stråle kallt vatten på bisvärmen. Barnsvärmens vise, den lilla visa Louise, slog plötsligen ned vid fönstret, och kring henne
