fördömande hand och fällt däröver domen: »det duger icke!»
Ack, på dess duglighet hade Petrea byggt så mången plan för sig och de sina, så månget hopp om »uppkomst». Skulle nu allt detta bli om intet? Petrea läste. Hon erkände rättvisan av mången marginalanmärkning, men fann allt mer, att de för det mesta rörde vissa uttryck och andra småsaker. Petrea läste och läste och blev ovillkorligen helt intresserad av vad hon läste. Hennes hjärta svällde, hennes ögon tändes, och plötsligen livad av den känsla, som (sans comparaison sagt) gav mod åt Correggio och tröst åt Galilei, reste hon sig och slog handen på sitt manuskript med utropet: »Det här duger ändå!»
Och innerligt upplivad sprang hon till Gabrielle och omfamnade henne skrattande, sägande: »Du skall få se att jag en vacker dag kommer mig upp!»
