FJÄRDE AVDELNINGEN.
Petrea till Ida.
Från min eremitage, vindskammaren.
Illusioner, illusioner! ropar du över all glädje, all tro, all kärlek i livet. Av alla mina krafter ropar jag tillbaka över dina ord: illusioner, illusioner! Allt kommer an på vad vi sätta vår tro, vår kärlek uti. Livets skönhet, livets värde skulle vara förbi för kvinnan, när dess första vår, dess kärleksblomma, dess romanögonblick äro förbi?! Nej, tro icke det, Ida! Intet i världen är illusion såsom denna tro. Livet är rikt; dess träd blommar evigt, ty det suger sitt liv ur odödliga källor. Olika blommor driver det, skilda i färg och glans, sköna äro de alla; låt oss misskänna ingen; alla kunna de bära sin eviga — livsens frukt.
Den ungdomliga kärleken! — Jordens strålande passionsblomma! Vem ville neka dess tjusande skönhet, vem ej tacka Skaparen att han gav den åt jordens barn? Men o! Jag vill ropa till alla dem, som dricka dess nektar, och till alla dem, som måste umbära den: det finnes blommor lika ädla och mindre utsatta än denna att blekna för jordens frost, blommor, ur vilkas kalkar I ävensom ur denna kunnen suga liv av den Eviges liv.
