in i hemmet, är bästa bilden av dess tillstånd. Det är den, som förjagar allt mörker därinom och som använder skuggorna till förhärligande av sitt ljus. — — — Jag vill nu tala litet om husets döttrar, på det du, livliga Ida, ej måtte finna min tavla alltför känslosam. Jag begynner med att — ära ske den ära bör! — presentera för dig
»Vår äldsta»,
bekant för flit, moralitet och moraler, domkyrkominer och många goda egenskaper. Hon gifte sig för elva år sedan, på ett mer än vanligt litet kapital av jordisk förmögenhet, men hon och hennes man förstodo sig på att göra sina pund gällande, och så blev boet småningom, under deras vårdande händer, vad man kallar ett behållet bo. Åtta yra jacobiner uppkommo under tiden därinom, utan att verka någon revolution — de insögo så goda moraler med modersmjölken. Jag kallar dem »bärsärkarna», emedan de voro riktiga små vidunder i kraft och raskhet, när jag såg dem sist, och emedan vi nu lita på deras krafter vid störtandet av ett visst plank — varom mer sedermera — varför jag vill på förhand inspirera dem och deras mor med en viss forngötisk äregirighet. Nåväl! Sedan det Jacobinska äkta paret i elva års tid hållit skola, han lärt gossar historia, latin m. m., hon tvättat, kammat och moraliserat dem, och i sanning varit en mor åt mången moderlös, har vår Herre i nåder behagat kalla dem — icke till himla precis, men, genom sin ängel, konsistorium, till pastoratet i denna stads landsförsamling, högsta målet för deras önskningar, sedan de begynt önska tillsammans.
