Deras instundande flyttning hit förorsakar en stor glädje — svårt att säga var störst — i våra båda familjer. Så blir då Louise pastorska, kanske snart prostinna, och kommer då i en välsignad ställning för att med kraft kunna utdela moraler, varav syster Petrea torde behöva och med smak skall emottaga sin del. Men också ha vår äldstas moraler en vida mildare anda än förr. Det kommer sig av Jacobis inflytande. Med honom och henne har skett så, som sker i varje lyckJigt äktenskap: de ha förädlat varandra, och det är en stående och gående sägen i vår familj, att »hon hade icke blivit vad hon är utan honom, men icke heller hade han blivit vad han är utan henne».
Familjens ros, dottern Eva, hade en gång i sitt liv en stor sorg, en svår kamp, men den gick hon segerrikt igenom. Sant är att en ängel gick vid hennes sida och hjälpte henne. — Sedan har hon levat till sin familjs och sina vänners glädje, vacker och älskvärd och lycklig, tid efter annan utdelat korgar, men torde snart bli satt ur tillstånd att fortsätta den rörelsen.
Jag sade att en ängel gick vid hennes sida i den svåra kampen. Det var en tid som den ängeln var en ful, obehaglig flicka, ledsam för sig själv och omtyckt av ingen. Nu är ingen i familjen mera omtyckt och älskad än hon. Aldrig skedde — genom Guds makt — en större förvandling. Nu mår man ordentligt väl av att se på henne och vara henne nära. Bukten, som hennes näsa troddes få, uteblev väl; icke heller blev hyn synnerligen röd och vit; men hon blev vacker ändå, vacker av kärlekens och vettets innerliga uttryck, vacker av hela väsendets lugna, anspråkslösa behag. Hen-
