nes enda anspråk är att tjäna alla och hjälpa alla, och så ha alla småningom lutat sig till henne, och hon har blivit hemmets hjärta, hemmets frid — och själv har hon därunder slagit rot i hemmet och blivit lycklig genom alla dess behag. Innerligast har hon slutit sig till systern Eva, och dessa två kunna ej leva skilda från varandra.
Du känner det företag, som dessa systrar gingo in på tillsammans vid ännu ganska unga år; du vet också huru väl det lyckades, huru det erhöll förtroende och fasthet, och förvärvade dem som förestodo det allmänt anseende, och efter tio års förlopp även medel till en tarvlig, men av denna anstalt oberoende bärgning. De kunna nu, om de ville, lämna den, och den kan dock fortfara att blomstra under vården av Annette P., som de från början antogo till medhjälparinna och som utvecklat sig till en person av sällsynt värde i anseende till karaktär och skicklighet. Systrarna Franks namn stod hedrat i spetsen för denna nyttiga anstalt, men fråga är om den lyckats, så vackert och så väl utvecklat sig, utan en persons biträde, som dock sorgfälligt dolde för allmänhetens blickar sin verksamhet därvid, och vars namn aldrig prisades därför. Utan assessor Munters outtröttliga omsorg och biträde hade — så säga systrarna själva — saken aldrig så gått fram. Vilken förunderlig kärleksfull ihärdighet ligger icke i denna människas själ! Han har varit och är vår familjs välgörare, men säg honom något därom, om du vill se honom ond och höra huru han riktigt grälar ifrån sig all tack!. Det är en sorg i hela staden, att han nu ämnar flytta därifrån, för att bosätta sig på sitt
