misstänkes att vilja tända eld i ett hjärta sätter henne med vissa ord och vissa blickar myror i huvudet, jag vill icke säga — i hjärtat.
Och så ha vi ännu »den där Petrea», såsom en av husets vänner ännu kallar henne, dock nu ej mer i ondo. »Den där Petrea» har i världen haft åtskilliga affärer, först med sin egen näsa, som hon ej kunde komma överens med, och sedan med ålskilligt annat, så inom som utom henne, och det såg länge ut, som skulle aldrig hennes egen värld komma fram ur kaos.
Den har kommit! Med en tacksam tår i mitt öga vågar jag säga detta, och en gång kanske skall jag närmare säga hur det kommit sig. Och välsignat vare det hem, som avvänt hennes förirrelser, läkt hennes hjärtas sår, bjudit henne en lugn hamn, ett kärleksfullt skydd, där hon efter stormarna fått tid att vila, sansa sig och finna sig själv. Utan detta hem, utan inflytandet därifrån hade Petrea bestämt blivit — ett troll, och icke såsom nu en — hjälpligt förnuflig människa.
Du känner den verksamhet, som nu är min, och som, under det den förer mig djupare in i livet, låter mig se där mera skönhet, mera poesi, än jag anat i min ungdoms drömmar! Icke blott genom den, men likväl mycket genom dess inflytande har bortom mina trettio år en vår levat upp för mig, som ej skall kunna alldeles vissna, om icke genom mitt eget fel. Och om ännu ofta en smärtsam tår faller över forna förirrelser eller närvarande fel — om längtan till ett ännu oupphunnet bättre, renare, klarare förorsakar månget kval — vad mer? Vad mer om ögonvattnet gör sveda,
