år vilat över hennes liv. Man tror henne vara död, hennes vänner ha länge trott det och sörjt över henne, men en bland dem är, som icke tror därpå. Jag tror ej att hon är död; jag har en stark aning, att hon skall återkomma och att det ännu skall bli mig givet att visa henne huru kär hon är för mig. Jag tycker, att jag numera skulle ha så månget gott och även välgörande ord att säga henne; jag har byggt planer på hennes återkomst — och väntar den beständigt, eller ock att få en vink om var jag kan finna henne, och är det på Grönland eller i Öde Arabien, varifrån hennes röst ropar mig, så skall jag finna väg till henne!
Jag ville nu kunna skildra för dig det åldriga par, till vilket alla inom hemmet se upp med kärlek och vördnad, de snart i fyrtio år förenade makarna, som numer icke tyckas kunna leva utan varandra, men här känner sig min penna alltför svag. Blott några flyktiga konturdrag skall den våga. Min far är nära sjuttio år, men tror du han unnar sig någon vila? Han blir helt missnöjd, om han en morgon sovit litet längre än vanligt, och låter väcka sig alla morgnar klockan sex; så angelägen är han att förlora så litet som möjligt av livet. Ledsamt är, att hans avtagande syn nu tvingar honom till en mindre verksamhet. — Han tycker om, att vi om aftnarna läsa högt för honom — romaner. Min mor prisar sig skämtande att ha förfört honom till denna läsning; han erkänner leende, att den verkligen är nyttig för »gammalt folk», ty den hjälper att hålla hjärtat ungt. I allt är han sig för övrigt lik, kanske ännu mera god, mera storsinnad än någonsin, och därför ock är han oss så vördnadsvärd
