kar därtill, och ännu en annan glädjedag, som snart stundar, och som egentligen gäller min far. Hon går nu så förnöjd med almanackan i handen och tänker ut och bereder allting till den glada högtiden. Min far har länge önskat sig äga en betydlig tomt, som stöter intill vår lilla trädgård, för att där göra en större och allmännyttig anläggning, men han har offrat så mycket på sina barn att han ingenting har kvar för att utföra sin älsklingsplan. Men barnen ha nu sedan mer än tolv år dels lagt ihop, dels nu slutligen lånat ihop en summa, varmed de inköpt tomten. På faderns sjuttionde födelsedag skall, genom bärsärkarnas åtgärd, gränsskranket falla, och den nya tomtens genius, föreställd av Gabrielles täcka person, skall överlämna honom köpekontraktet, som är avslutat i hans namn. Huru lycklig han skall bli! O, det gör oss alla lyckliga att tänka därpå! Vad han nu skall röja, gräva och plantera, och vad det skall glädja och uppfriska hans ålderdom! Må han leva att se de träd, han sätter, vifta lummiga grenar över hans huvud, och deras sus låta honom ana de välsignelser, som efterkommande i tredje och fjärde led skola uttala över hans välgörande verksamhet.
Jag borde tala om den krets av vänner, som allt hjärtligare slutit sig till hemmet, om den nya landshövdingen Stjernhök och hans hustru, som vi alla älska, och vilkas flyttning hit var i synnerhet min far kärkommen, som ser i honom nästan en son; jag borde även tala om tjänarna i hemmet, som äro ännu mer vänner än tjänare, men jag fruktar att göra mitt brev för långdraget. Och kanske beskyller du mig hemligen