sig friheten att vilja kyssa henne. Petrea satte näsan i vädret med en nyfiken och näsvis min. Kandidaten tog vänligaste notis av alla, skakade hand med alla och frågade ut allas namn, såg sig därefter i spegeln och lagade om sina lockar.
Vem ha vi här? tänkte Elise med hemlig förskräckelse. Han är ju en sprätt, en fullkomlig sprätt! Huru i all världen kunde biskop B. välja honom till lärare åt mina stackars ungar? Han skall mera tänka på att betrakta sig själv än att se till dem. Den där granna kråsnålen är av oäkta stenar. Skrattar för att visa sina vita tänder, En riktig sprätt! En narr kanske! Nu ser han sig åter i spegeln!
Elise sökte sin mans ögon, men de undveko hennes. Något missnöje och litet bryder rörde sig i hans uppsyn. Kandidaten däremot var icke det ringaste brydd, utan vände sig med lediga fasoner i en länsstol. Samtalet blev snart allmänt och vände sig särdeles lätt. Det kom sig från kandidaten, som talade så bra och intressant om vissa utmärkta män vid akademien, från vilken han kom, Då Elise talade om en viss berömd man, som hon mycket hade önskat att se, nämnde kandidaten, att han nyss gjort en liten teckning av honom, och på Elises begäran skyndade han att hämta den. Han återkom med en portfölj innehållande flera teckningar och målningar, dels porträtter, dels landskap av egen tillverkning. Barnen voro alldeles förtjusta och flockade sig ivrigt kring bordet. Kandidaten lyfte upp dem på sina knän och tycktes vara särdeles mån om deras nöje. Barnen tycktes nästan ha glömt, att kandidaten var för dem en ny bekantskap; endast Louise