är hon i U*** eller ock kunna vi där få underrättelser om henne. O Sara! Min arma Sara! Hon lever, men kanske i nöd, i sorg! Än i dag skall jag vara hos henne, om hon är i U***!»
»Det låter väl miss Petrea bli, om hon icke kan flyga», sade assessorn. »Det är sjutton mil härifrån till U***.»
»Ack, att min far just i dessa dagar skall vara borta och ha vagnen med sig! Han skulle eljest ha rest med mig. Men han har en gammal schäs; den skall jag taga och…»
»Bra hyggligt för ett ensamt fruntimmer att kånka av i schäs, och på dessa av regn alldeles fördärvade vägar, och se… se vilken molnmassa där kommer upp med sunnanvind! Ni får ett ösregn över er i schäsen hela dagen —»
»Om det än regnade eldgafflar», avbröt Petrea ivrigt, »så skall jag fram! O, min Gud! Hon var ju min syster; hon är det än — hon skulle förgäves ropa på mig? I denna stund springer jag ner till min mor, och…» Petrea tog hatt och kappa.
»Sansa sig en smula, miss Petrea, Jag säger er, att ni ej kan fara så. Schäsen håller icke ihop. Jag har proberat den själv, gunås. Ni kan ej fara i den.»
»Nåväl, så kan jag gå; kan jag ej gå, så skall jag krypa; fram skall jag komma!» utropade Petrea bestämt.
»Är det ert fasta beslut?»
»Mitt fasta och sista!»
»Nå, då får jag väl krypa med!» sade assessorn leende, »om ock blott för att se hur det går till. Jag går