husrummet den bild av komfort och behaglighet, som assessorn så mycket älskade.
Pappor och mammor och alla medlemmar av lyckliga familjer äro vana vid födelsedagsfester, blomsterkransar och uppdukade bord. Men ännu ingen hade firat assessorns födelsedag under hans ensliga vandring; han var icke bortskämd med detta livets små blomstersyrpriser (om vi få kalla dem så); därför också var det med ett ack! av överraskning och innerligt nöje, som han från den mörka och våta gatan inträdde i det festliga rummet.
Petrea å sin sida var obeskrivligt hjärtlig, och blev riktigt lycklig, när hon såg sina bemödanden att muntra sin gamla vän så väl lyckas. De båda tillbragte en angenäm afton tillsammans. Över olycksförebuden vid resan och de intryck de givit gjorde man ömsesidiga bekännelser och gav varandra små pikar, samt slutade med att stadfästa, att sådana förebud oftast förebådade — — — ingenting. När de skildes för natten, tryckte assessorn Petreas hand med de orden: »En så glad afton har ännu ej denna dag givit mig!» Tacksam för de orden, tacksam för hoppet att snart återfinna sin förlorade och begråtna ungdomsvän, gick Petrea till vila. Men assessorn gick uppe länge ännu; midnatten såg honom skrivande.
Man och kvinna! — Det ordas mycket, särdeles i romaner om mannen och kvinnan, såsom skilda väsen. Hur det är — människor äro de båda, och det är som människor, som moraliska kännande och tänkande varelser, de förnämligast verka på varandra och på livet. Deras sätt, deras medel äro skiljaktiga, och det är den-
