na olikhet, som, under ömsesidig välvilja, ömsesidigt sökande att förljuva varandras liv, frambringar något ljuvt och fullkomligt.
Följande morgon lystes av den klaraste sol. Men assessorns Ögon voro dimmiga, såsom hade de njutit föga vila. Under det han och Petrea frukosterade, kallades han ut för att se om någonting på vagnen. Var det arvsynden från moder Eva, eller var det någon annan orsak, som gjorde att Petrea då hastigt närmade sig ett bord, på vilket lågo assessorns papper och pengar färdiga att inläggas i resportföljen! Alltnog, hon gjorde det, hon gjorde vad säkert ingen rättskaffens läsarinna skall förlåta henne — hon genomögnade hastigt ett av dessa papper, som helt nyligen hade emottagit tankens och pennans intryck, och hon — — tillägnade sig det! Snart därpå kom assessorn in och som det hade blivit något sent, skyndade han att lägga in sina papper, och — man reste av.
Vädret var härligt, och Petrea njöt som ett — nej, vida mer än ett barn, av föremålen, som mötte hennes blickar, och som nu, efter regnet och i det klara solskenet, stodo liksom uti helgdagsglans. Världen var allt ännu, och i sanning mer än någonsin, en Zauberring för henne, icke mer den förvirrade, halvt hedniskt utan den äkta kristliga, i vilken varje ting och varje moment har sin betydelse, på samma vis som varje daggdroppe får sin strålande dagpunkt i solens ljus. Hösten var dessutom Petreas favoritårstid, och dess rikedom gjorde även nu hennes själ rik på angenäma tankar. Det är tiden, då jorden ger gästabud åt alla sina barn, och glada och växlande scener härav upp-
