fördes längsmed vägen. Här reste kornåkern mot den blå himmeln sina guldgula kärvar, och skördefolket sjöng; där kretsade kring rönnträdets purpurklasar granna flockar av kvittrande sidensvansar; vid den ensliga backstugan vinkade potatisåkerns blommor, att frukten var mogen, och muntra sprungo små barfotabarnen åt skogen för att plocka lingon. Petrea tackade i sitt hjärta himmeln för all oskyldig glädje på jorden. Hon tänkte på sitt hem, på sina föräldrar och systrar, på Sara, som snart skulle vara i deras krets, på huru hon (Petrea) skulle vårda och försörja henne, försona henne med livet och sällheten. I den saliga, sköna morgonstunden klädde sig alla tankar i ljus. Petrea kände sig mycket lycklig, och sprattet, hon ämnade spela sin vän, assessorn, med det rövade papperet, bidrog även ej litet att uppspela hennes livsandar till stor livlighet. »Varav hjärtat fullt är, därav talar munnen!» och Petrea verkade ovillkorligt upplivande på sin reskamrat, under det båda roade sig att med äpplen och päron bombardera små barn vid vägen, som — icke förskräcktes därav.
De hade nu tagit samma väg, som den Sara skulle farit, och på första gästgivargården bekräftades deras förhoppningar, ty Sara hade varit där och tagit skjuts därifrån till den nästföljande; allt på vägen till hemmet. Så förhöll sig även på trenne följande skjutsombyten, men på det femte ifrån staden förlorades plötsligt Saras spår. Man hade icke där sett någon resande såsom hon beskrevs, och hennes namn syntes ej i dagboken. Nej, stor oro för Petrea. Efter någon överläggning beslöto hon och assessorn ett vända om till
