den, så hade Petrea satt sig upp på kusksätet och kört så gott som någon. Ingenling var lättare, tyckte hon; men just de två första villkorens uppfyllande var det svåra och i närvarande belägenhet det omöjliga, ty vår stackars Petreas armar och händer voro alldeles icke vuxna hennes goda vilja och mod. Skjutsgossen sade, att en halv fjärdingsväg vid pass därifrån låg ett torp i skogen, nära landsvägen, men det stod icke till att förmå honom själv springa dit eller på något villkor lämna sina hästar. »Låt oss vänta!» sade assessorn tåligt och lugnt; »säkert kommer någon snart här förbi, som vi kunna bedja om hjälp.» Man väntade, men ingen kom, och med var minut mörknade skuggorna. Det såg ut, som om människorna skydde den hemska skogen vid denna timme. Petrea, ganska orolig för sin gamla vän, om han skulle länge förbliva på den fuktiga marken och i den tilltagande aftonkylan, tog därför inom sig ett lyst beslut. Hon bäddade in assessorn och hans betjänt med alla plagg hon hade att tillgå, sin egen kappa däribland, glad att detta ej bemärktes av den förre, och sade därpå beslutsamt til honom: »Nu går jag själv och skaffar oss hjälp; jag skall vara snart tillbaka.» Och utan att låtsa höra de förbud, böner och hotelser, varmed han sökte stanna hennes fart, sprang hon hastigt av åt den sidan, där skjutsgossen sagt torpet vara beläget. Hon skyndade fram med snabba steg, i det hon sökte avlägsna alla tankar på personlig fara och blott fästa sig vid hoppet att snart förskaffa sin vän hjälp.
Hastigheten av hennes gång tvingade henne om en stund att stanna för att draga efter andan. Den starka
