de sig röster av — — —— barn! En obeskrivlig glädjekänsla genomfor Petreas hjärta. En hel armé, med Napoleon i spetsen, hade icke ingivit henne den känsla av trygghet och skydd, som i denna stund dessa barnaröster. Snart kommo ur skogen två små barbenta människovarelser, en gosse och en flicka, som med mycken förundran gapade på Petrea. Hon gjorde sig dock snart bekant med dem, och de lovade på hennes bön föra henne till deras stuga, som låg ett stycke därifrån. Under vägen gåvo de Petrea lingon ur sina fulla näverskäppor och berättade henne, att de dröjt så länge ute, emedan de skulle »fösa hem kon», men ej kunnat finna henne, varöver den lilla tioåriga flickan var mycket bekymrad, ty »den sjuka frun skulle ha mjölk till kvällen».
Under det Petrea, anförd av sina små skyddsänglar, vandrar genom skogen, vilja vi göra en utflykt och berätta, vad som för några få dagar sedan tilldrog sig där.
För få dagar sedan tågade därigenom en reskärra, i vilken sutto en fru och en liten flicka. Då de fingo i sikte ett litet torp, som med sin blomstrande potatisåker gjorde en vänlig ljusning i den täta skogen, sade frun till bonddrängen, som skjutsade henne: »Jag förmår icke mer! Stanna här! Jag måste vila en stund.» Hon steg ur, släpade sig, med drängens tillhjälp, fram till stugan och bad gumman, som hon träffade där, om ett glas vatten och att få lägga sig ned ett ögonblick på hennes säng. Rösten, som bad om detta, var knappt hörbar och ansiktet dödsblekt. Den lilla flickan snyftade och grät bitterligen. Knappt låg den arma sjuka
