flickan visste en gångstig genom skogen, på vilken man kunde komma snart fram. Petrea besinnade sig ej ett ögonblick, och sedan hon intalat Sara mod och hopp, skyndade hon sig, jämte den lilla raska flickan, på vägen till byn.
Flickan gick förut, och hennes vita huckle lyste Petrea genom skogens mörker. Men gångstigen, som skogens barn gick så lätt och säkert, blev för Petrea en verklig prövostig. Än fastnade hennes kläder i det täta buskaget, än fick en utskjutande kvist fatt i hennes hatt och drog hennes huvud på sned, än föll hon omkull över trädrötter och stenar, som mörkret och hastigheten, med vilken hon gick, hindrade henne att undvika, och läderlappar flögo henne i ansiktet. Fåfängt reste sig skogen nu majestätligare än någonsin omkring henne, fåfängt tände sig stjärnorna i skyn och skickade sina strålar ner i dess dunkla schakter, fåfängt sjöngo regnbäckarna i den tysta kvällen, under deras lopp nedför fjällen; Petrea hade nu intet sinne för naturens skönhet, och ljusen, som glimmade från byn, voro henne en kärkomnare syn än alla firmamentets solar och stjärnor.
Och ljus mer än vanligt strömmade i bleka strålar ut genom gästgivargårdens immiga fönster, när Petrea ankom dit. Därinom brusade som i en bikupa. Fioler gnedo, polskan gick, kjolar svängde omkring, sopande väggarna, järnskodda klackar slogo i golvet, och dammet stod upp i taket. Efter att förgäves ha sökt människor utom dansstugan, blev Petrea nödsakad att gå dit in och såg genast, att här var bröllop å färde. Den förgyllda silverkronan på brudens hu-
