kan. »Ja, med — näsan!» svarade han muntert. »Nej, nej, mamma lilla; icke hela malsäckspåsen! Det är alldeles omöjligt!»
Modern skrattade, och i stället för matsäckspåsen sattes ett par böcker under den lilla näsans beskydd. »Akta buteljerna, gossar!!» förmanade modern vidare, »och håll väl räkning på dem; tio skola de vara! Adam, stå inte och gapa, min gosse, utan tag emot och tänk på vad du gör! Akta väl flaskan med mammas elixir! Vad det är för ett larm där inne! Komma de ut? Kom hit, mina gossar! Adam, se efter David! Jonathan, stå här! Jacob! Salomon, var är du? Sem och Seth, håll er i styr!»
Detta var ögonblicket, då man genom dansrummets öppnade dörrar hade blivit varse de resandes ankomst, och då värden skyndade ut att mottaga dem. Många följde honom och bland dessa Petrea, som hastigt avbröt sitt tal till bönderna för att anropa de resandes bemedling till att förskaffa henne en skyndsammare hjälp, än hon eljest kunde hoppas.
»Mitt herrskap!» utropade hon med en röst, som vittnade om hennes sinnesrörelse, »jag vet ej, vilka I ären (och skymningen hindrade henne att se det), men jag hoppas, I ären kristna och ber er då för Guds skull…»
»Vems röst är detta?» avbröt här livligt en välljudande manlig röst.
»Vem talar?» utropade Petrea häpnande.
Ännu några ord växlades, och plötsligen flögo namnen: »Petrea! Jacobi! Louise!» jublande från trenne
