Jag vill försköna den för henne; jag vill sätta sköna blommor och träd där för henne. Vindruvor och rosor skall jag uppdraga där. Åldern skall ock en gång gripa henne och låta henne vissna och förtynas. Men då skall gubbens ros blomstra för henne, och doften av min kärlek välsigna henne, när fula gubben ej mer vandrar på jorden. Hon skall taga sina kära systrar dit med sig och där höra fåglarnas sång och se solens glans på naturens älskliga föremål.
Jag vill vila mig vid dessa tankar, under de ensliga månader eller — år jag skall tillbringa där. Nog blir mig mången dag tung och de ensamma aftnarna långa! Visst vore det gott att där ha nära sig en kär och mild vän, till vilken man var dag kunde säga: ’God morgon! Solen är skön!’ eller (när den är borta) i vars ögon man kunde se en bättre sol — en vän, med vilken man kunde njuta böckerna, naturen — allt vad Guds godhet ger — vars hand man kunde trycka i den sista, svåra stunden och säga: ’God natt! Vi mötas åter — i morgon — hos kärleken själv — hos Gud!’
Men… men… Hittebarnet skulle ej finna hem på jorden!
Nåväl! Han hittar väl snart till ett annat hem, och han skall säga till husbonden där: ’Fader, förbarma dig över mina rosor!’ Och till människornas boning skall han säga: ’Tråkig var du mig, värld! Men tack för ditt goda ändå!’»
När systrarna slutat att läsa, lågo några klara tårar på bladet och glänste i solens ljus. Leonore torkade sina ögon och vände sig till Petrea frågande:
