»Men, Petrea, huru har detta blad kommit i dina händer?»
»Tänkte jag inte, det skulle komma!» sade Petrea. »Du skulle aldrig göra så svåra frågor, Leonore! Se, nu fråga Evas ögon med — och så allvarsamt! Tror ni kanske, att assessorn smugit det till mig? Nej, från den misstanken måste han befrias, om än — på min bekostnad. Ni vill veta, huru jag fått detta papper? Nåväl! Jag har stulit det, systrar, stulit det under resan, om morgonen efter natten, då det skrevs. ’Men, Petrea!’ — Men, Petrea, ja, I goda, nu är det för sent att ropa ’men, Petrea!’ Nu vet ni assessorns hemlighet; nu må ni göra, vad era samveten bjuda. Mitt är förhärdat. Ni må förskräckas och fasa för min gärning — jag frågar ej därefter, må hela världen exkommunicera mig — jag bryr mig ej därom! Eva! Leonore! Systrar!» Petrea lade hastigt sina armar om var sin systers hals, drog dem till sig, kysste dem leende med en tår i ögat och försvann.
Litet längre fram på förmiddagen finna vi Eva och Gabrielle på besök i den vackra, helt nära vid staden liggande prästgården, där fru Louise är i fullt rumor med alla sina saker, under det att Jacobinerna med far och morfar svärma kring åker och äng. Den lilla fyraåriga Alfred, ett ovanligt kvickt och älskvärt barn, är allena hemma hos modern; han gör särskilt sin kur för Gabrielle och anser sig böra roa henne, varför han tar fram Noaks ark och presenterar för henne med sin
