lar och bord! Blir den inte syperb? Och se här en pust åt gamla Brigitta och dessa småsaker!»
»Nå, då skall gumman bli lycklig! Hon är vid litet kinkigt humör ibland, men ett kaffekalas och några små presenter försona henne med hela världen, och i dag får hon båda delarna!»
»Och se vilket ypperligt väder denna pust har! Den kan få den suraste ved att brinna! — Se hur dammet flyger för den!»
»Uh! Man kan bli bortpustad själv!» sade Gabrielle skrattande.
Under det att systrarna höllo på alt putsa, damma, och Louise att beundra sina inventioner, kom lagmannen in glad och varm.
»Vilken verksamhet!» utropade han skrattande. »Jag skall hälsa dig från man och barn, Louise! Dina gossar tycker jag just om. Vakna, livliga gossar! Lydiga och snälla också! Lilla David är en liten yr baddare och en galant pojke! Men vad det är skada, att han skall vara så halt!»
Rodnande av innerlig glädje vid detta beröm för sina gossar, svarade Louise hastigt på klagan över lilla David: »Min far skulle höra, vilken talang han har på violoncell! Han blir en annan Gehrman!»
»Nå, det var bra! En sådan stråke är värd två ben! Men jag har knappt fått se på dig ännu, Louise! Kors! vad det var roligt, att du skulle komma så nära oss igen! Nu tänker jag få se dig alla dagar. Och du kan just behöva vår friska luft här på orten! Du har magrat! Men — jag tror minsann, att du har vuxit!» Skrat-
