tande sade Louise, att tiden därtill nog var över för henne.
Systrarna hade även emellan sig sina anmärkningar över Louise. De gladde sig att se henne »så lik sig med alla sina saker!»
»Embellerat har hon just icke, men man kan icke embellera i evighet. Hon ser god och bra ut — alls icke domkyrka mer! Hon blir en förträfflig prostinna!»
Vi flytta oss nu till Saras rum.
När ett älskat och skuldfritt barn efter utståndna lidanden återvänder till föräldrars famn, till ett kärt hem, vem kan säga den ljuva förtjusningen av dess tillstånd. Den rena njutningen av alla hemmets behag, av anhörigas ömhet, av att åter vara som ett lyckligt barn i föräldrahuset, det ljuva överlämnandet till den himmelska känslan av att åter vara hemma?! Men den brottsliga!…
Vi ha sett en målning över den förlorade sonen, som vi aldrig förgäta. Det var återföreningens stund. Fadern öppnar för sonen sin fulla famn; han sjunker ned och döljer i den sitt ansikte. Djup hjärtats förkrosselse nedböjer honom så och på den bleka kinden — det enda som man ser av ansiktet — rinner en tår — en ångerns och smärtans tår. Den säger allt. Må den gyllene ringen sättas om hans arm, må den gödda kalven bäras fram till gästabud för honom — han kan icke känna sig lycklig, han kan ej vara glad! Ur minnets källor framkväller den förbittrande tåren.
Så var det med Sara, och det i samma mån som hennes hjärta verkligen var renat och förädlat. När hon efter en uppfriskande sömn vaknade i sitt forna hem
