stone försöka vandringen tillsammans. Mitt hjärta begär det, och ditt, Sara! säger det icke dig, att vi kunna passa för varandra och bli lyckliga tillsammans?»
»Skall jag ej bli en börda för ditt liv? Som starkare kunde jag tjäna dig, kunde förtjäna mitt eget bröd med mina händers arbete såsom jag gjort det under dessa senare år! Men nu?!…»
»Nu… lämna dig blint till mig! Jag har nog för oss båda. Sedan, när vi blivit starkare, skola vi hjälpas åt!»
»Mitt förödda liv — mina bittra minnen… skola de ej göra mig tung, mitt lynne dystert? Skola ej mörka andar ännu få makt med den, som så länge var i deras våld?!»
»Ångern är en gudinna, hon beskyddar den som felat! Och om en hedning kunde säga så, huru mycket mer en kristen! O Sara! Själva den förkrossande ångern — jag vet det — kan för denne bliva en kraft till upprättelse, till förnyat liv. Den kan väcka en vilja mäktig att övervinna allt. Den har upprest mig, den skall uppresa dig. Du står i mitten av ditt liv, ännu ligger för dig en lång framtid; du har ett älskvärt barn, vänner, ett evigt liv att leva för. Lev därför! och du skall få se huru småningom natten sjunker undan, dagen stiger och allt reder och förklarar sig. Kom, och låt oss förenade arbeta på livets viktigaste verk: det — att bliva bättre!»
Sara hade rest sig upp i sängen under dessa ord; nya strålar tändes i hennes ögon. »Jag vill!» sade hon. »O Petrea! En ängel talar genom dig! Dina ord
