stärka och lugna mig förunderligt — jag vill begynna ånyo!…»
Petrea tryckte Sara till sitt bröst och sade ett varmt och innerligt tack! Sedan tillade hon lugnande: »Och nu, var ett gott barn, Sara! Alla sjuka och svaga äro barn — låt dig vårdas och föras som ett sådant, lugnt och överlåtande — gläd därmed dem som omgiva dig nu, och som vilja dig så väl! Innan du blir betydligt bättre, kunna vi ej tänka på någon flyttning. Det skulle bedröva alla här.»
I detta ögonblick öppnades dörren och modern blickade frågande in. Hon log så kärleksfullt i det hon slöt Sara i sina armar. Leonore följde henne, men när hon såg Saras upprörda sinnesstämning gick hon åter ut och kom snart tillbaka med en frukostbricka, betäckt med goda saker, och nu tävlade skämtsamma och muntrande ord om att förströ och uppliva den återfunna. Gamla talesätt uppfriskades och gamla bekantskaper förnyades.
»Känner du igen madam Folette? Hon är nyss reparerad. — Får hon den äran att slå i en kopp åt dig? — Det är din gamla kopp med stjärnorna! — Den blev med madam Folette frälst ur branden, och den här lilla med törnrosknoppen är ämnad till vår lilla Elise. — Du måste äntligen smaka på de här kringlorna! De ha icke varit med i arken, — ’Vår äldsta’ skulle knappt anse dem värdiga, icke antika nog — komma ur vår bakugn just på morgonkvisten! — Vår ’lilla fröken’ har själv valt de vackraste åt dig och fyllt korgen med dem. — Få se om icke assessorn till och med gillar det ’hembaket’?» — —— o. s. v.
