lämna oss redan i morgon och att denna afton således är den sista, han som stadsbo tillbringar i vår krets?»
Assessorn gjorde ett försök att svara, men det stannade vid ett slags grymtande ljud utan ord. Han såg stint ned i golvet och stödde händerna på sin käpp.
»I så fall», fortfor lagmannen, »har jag blivit anmodad om att göra honom en fråga, som jag till ingen annan än honom kunde göra och som ändå nästan fastnar mig i halsen. — Vill vår vän assessor Munter låta en… en av oss följa honom i hans enslighet?»
»Vem skulle vilja följa med mig?» röt Jeremias buttert och tvivlande.
»Jag!» svarade en mild, harmonisk röst, och Eva — i denna stund så vacker och behaglig som någonsin — nalkades honom vid sin faders hand. »Jag», upprepade hon rodnande, talande lågt men innerligt, »vill följa er — om ni vill det!»
På familjens ansikten läste man att detta icke var en överraskning för dess medlemmar. Louise hade milda tårar i ögonen och såg ej det ringaste skandaliserad ut över detta steg så rakt emot »kvinnans värdighet». Assessorn spratt till och såg upp med en skarp och förvånad blick.
»Emottag av min hand», sade lagmannen med en röst, som vittnade om hans känslor, »en följeslagerska, som du länge önskat dig! Blott till dig, Munter, kunde jag så bortgiva mitt kära barn!»
»Ger ni mig nej?» sade Eva i det hon rodnande och leende räckte sin vita hand till den ännu stumma Jeremias.
Han tog häftigt den utsträckta handen, tryckte den
