med båda sina händer mot sitt bröst och sade sakta i det han böjde sig ned över den: »O, mina rosor!» När han upplyfte huvudet runno hans tårar. Men det var ångest och oro i hans väsen. »Bror!» sade han till lagmannen, »jag kan ännu inte tacka dig! Jag vet inte… jag begriper inte… Jag måste först rannsaka henne!»
Han tog Evas hand och förde henne in i det till biblioteket gränsande kabinettet, satte sig där mittemot henne och sade häftigt:
»Vad kommer det här ifrån? Vad är det för upptåg? Hur hänger det ihop? Säg mig, i Guds namn, Eva, med vad känslor hon så här kommer och friar till mig? Är det med sann kärlek? Ja, just kärlek, säger jag! Skräm sig icke för ordet — som jag menar det, kan hon ta det. Är det kärlek eller är det — — — medlidande?! Som en nådegåva tar jag henne icke, så mycket vill jag säga henne. Bedrag sig icke, bedrag icke mig! I Guds namn, som rannsakar våra hjärtan, svara mig och tala sanningen: är det av fullt, av hjärtligt hjärta, hon så kommer till mig? Tror hon — tror du, Eva, Guds ängel, att jag gamla, fula, sjukliga, knarriga gubbe kan göra dig lycklig?»
Jeremias talade med ångestfull innerlighet och han var vacker i denna stund av kärlek och av känsla.
»Min vän, min välgörare», svarade Eva, i det hon med sin hand strök bort tårarna, som rullade utför hans kinder, »se in… läs i mitt hjärta! Tacksamhet har fört mig till erkännande av ert värde — båda ha fört mig till kärlek — icke den häftiga, som jag en gång känt, men aldrig mer skall känna, utan en djup, innerlig tillgivenhet, som skall göra mig och, jag hop-
