rörd, »genom vilka jag och många med mig blivit välsignade».
N:r 3 dracks för den nya pastorsfamiljens välgång och trevnad.
N:r 4 för den nya tomten.
N:r 5 för det gamla — alltid unga hemmet.
N:r 6 var: alla goda barns skål.
De åtta tycktes icke nog kunna tacka för och besvara den.
Sedan klingade muntert en mängd enskilda skålar, Jacobinerna drucko oupphörligt mostrarna till. Gabrielle fick jämt klinga med sina små nevöer.
Emellertid höll Jeremias Munter, med ungdomsvarma blickar, följande ömma tal till sin fästmö:
»Det var ju näcken, att hon skulle vara så angelägen om mig! Fria själv! Hur visste hon att jag ville ha henne? Och komma så hastigt över mig! Inte ge mig någon betänketid alls! Det är ju oerhört! — Vad för slag? ’Göra om saken?’ Nej, nej! Det är så besvärligt! Ne, ne, ne, ne, ne, nej då! säger jag. Sedan jag besinnat mig, finner jag att det är bäst att jag tar henne. Men visst var hon bra hastig! Jag höll på att få… Vad nu då? Vad är det för nytt? Kommer lilla nåden, lilla svägerskan så utan krus och kysser mig? Kors! Världen är ändå rolig!»
Men ingen i kretsen fann världen så rolig som Petrea.
»Är du nöjd med mig, Petrea?» frågade Eva henne, skälmaktigt leende. Petrea slöt henne innerligt i sina armar. Nu hördes mamma Louise: »Seså, gossar, nu få ni inte dricka mer! Ingen tår mer! Vad säger du,
